Ett smärtsamt samtal om en tragisk olycka, en klump i magen och ögonen fylls av tårar. Elsa, Framskälby Gårds lilla nätta madame finns inte längre hos oss. Fina Elsa som fyllde mamma´s och L´s liv med så mycket kärlek, busiga stunder och många skratt. Men hon finns, fast far far away.............för nu busar Elsa istället med min kära Pelle i katternas himmelrike.
Att mista sitt älskade husdjur gör fruktansvärt ont. Så ont att du tror du själv ska dö. Sorgen och saknaden är nästan outhärdlig och du tror inte det någonsin kommer kännas bättre. Ingen som haft husdjur kan förstå, men vi lyckligt lottade som delar och har fått dela livet med fyrbenta älsklingar vet precis vad du går igenom just nu mami.
Jag vill vara där du är i denna stund. Hålla om, pussa i pannan och trösta. Älskade mamma, om jag bara kunde ta din sorg, packa ner den i en säck, knyta om och slänga den åt fanders. Men det är ju inte så det fungerar. Sorg och smärta är två av livets många ingredienser och när de oväntat bjuds oss finns inget annat att göra än att äta upp dem sakta, sakta. För hur långsamt går inte tiden när sorgen är på besök? Tiden läker alla sår heter det ju och visst kan det vara så med viss modifikation, men vi måste tillåta oss att sörja i den tunga stunden. Tårar måste få falla, ilska över orättvisa och varför måste få komma ut. Och det måste få ta tid.
Bakom horisonten väntar ljuset som med tiden kommer tillbaka. Sorgen och smärtan krymper för att sedan blekna och bli hanterbara. Tankar och minnen omkring alla fina stunder kommer återigen kunna få sprida
värme och kärlek.....................utan att tårar faller.
