Till Minnet Av Sara Och Börje

Idag, som alla andra Alla Helgons Dag, tänder jag ljus, faller i tårar och tänker varma tankar om dessa två människor som har betytt enormt mycket för mig och mitt liv. Båda har på sina särskilda sätt satt spår i mig, spår som jag bär med mig i mitt hjärta, spår som ibland gör ont men som jag lärt mig att hantera och som oftast värmer mig och skänker mig fina minnen och stunder.

Sara fick aldrig se dagens ljus, fick aldrig möta sin mammas kärleksfulla blick eller känna sin pappas doft av en smekande hand. Sara var enormt efterlängtad av sina föräldrar och saknaden efter henne blev därför vansinnigt stor. Idag är hon en självklar del av vår lilla familj, lillasyster lilla F, mamma och pappa. Ja, min familj består av två barn varav ett är i livet. Två barn som jag älskar över allt annat här på jorden. Två barn som jag försöker visa min respekt och min kärlek inför, på två olika sätt utifrån de förutsättningar jag har. 

Tillsammans med Börje fick jag många fina år innan hans sjukdom flyttade honom vidare. Han blev en fantastiskt bra pappa och jag har honom att tacka för så mycket. Bl.a för allt stöd under mina slitsamma skolår, all push för att orka genom högre studier och för att få en fighting spirit. Detta är jag honom evigt tacksam. Jag saknar honom varje dag, särskilt i ledsna stunder då jag skulle vilja borra in min hand i hans stora bamseram. Vi skulle inte behöva prata så mycket, närheten och värmen från handen skulle räcka för att ge mig ork att tänka positivt och se framåt. Det är en stor sorg att fina Börje aldrig hann möta lilla F, men jag vet att han i sin dimension ser oss och följer oss i varenda steg vi tar på denna jord. I denna tanke är jag trygg och känner att han finns med mig ändå.

All min kärlek till två människor som alltid finns hos mig om än i en annan dimension. Kärlek//Mie.

24 Timmar Kan Göra Underverk

Du och jag för evigt! Love U.

Tjohoo Vad Jag Är Glad För Er Skull

En liten sessa har anlänt!

Le Tue Lacrime Sono Le Mie Lacrime - Dina Tårar Är Mina Tårar

Ett smärtsamt samtal om en tragisk olycka, en klump i magen och ögonen fylls av tårar. Elsa, Framskälby Gårds lilla nätta madame finns inte längre hos oss. Fina Elsa som fyllde mamma´s och L´s liv med så mycket kärlek, busiga stunder och många skratt. Men hon finns, fast far far away.............för nu busar Elsa istället med min kära Pelle i katternas himmelrike.

Att mista sitt älskade husdjur gör fruktansvärt ont. Så ont att du tror du själv ska dö. Sorgen och saknaden är nästan outhärdlig och du tror inte det någonsin kommer kännas bättre. Ingen som haft husdjur kan förstå, men vi lyckligt lottade som delar och har fått dela livet med fyrbenta älsklingar vet precis vad du går igenom just nu mami.

Jag vill vara där du är i denna stund. Hålla om, pussa i pannan och trösta. Älskade mamma, om jag bara kunde ta din sorg, packa ner den i en säck, knyta om och slänga den åt fanders. Men det är ju inte så det fungerar. Sorg och smärta är två av livets många ingredienser och när de oväntat bjuds oss finns inget annat att göra än att äta upp dem sakta, sakta. För hur långsamt går inte tiden när sorgen är på besök? Tiden läker alla sår heter det ju och visst kan det vara så med viss modifikation, men vi måste tillåta oss att sörja i den tunga stunden. Tårar måste få falla, ilska över orättvisa och varför måste få komma ut. Och det måste få ta tid.

Bakom horisonten väntar ljuset som med tiden kommer tillbaka. Sorgen och smärtan krymper för att sedan blekna och bli hanterbara. Tankar och minnen omkring alla fina stunder kommer återigen kunna få sprida
värme och kärlek.....................utan att tårar faller.