Jag Önskar Mig Ett Orangeri

Tänk att få ha ett eget orangeri att pyssla i. Då skulle jag inreda det i shabby chic och med loppisfynd från mitt underbara Värmland. Det skulle, förutom blommor och inredningsdetaljer i massor, rymmas två stolar och ett litet bord där jag kunde sitta i lugn och ro och läsa, sitta och andas in doften av mina blommor och jag tillsammans med mitt hjärta kunde mysa där i stillhet.

Håll fast vid drömmar, för om en dröm dör så blir livet en fågel med brutna vingar som inte kan flyga.
(Langston Hughes)

Jag Behöver Andas

Ibland är behovet av att få fylla mina lungor med frisk luft extremt stor. Då beger jag mig till havet och låter mig omslutas av vågornas brus och måsarnas skri. Idag kysste dessutom solen min kind och värmen spred sig ända in i mitt hjärterum. Trots all smärta och sorg jag upplevt den senaste veckan kände jag en glädje över livet. Att jag får finnas till och att mina nära och kära finns vid min sida. Jag älskar er vansinnigt mycket!

Ta vara på dig själv och din familj. Ta ingenting här i livet för givet. Stanna upp och känn, se och hör.
                                                                      Lev här och nu.

Tjohoo Vad Jag Är Glad För Er Skull

En liten sessa har anlänt!

En Sak Mindre Att Hålla I Huvudet

Så............nu är så äntligen ansökan till gymnasiet inskickad och la famiglia kan pusta ut. Det har varit många turer kring detta val och hela familjen har varit engagerad. Älskade dottern har verkligen engagerat sig och tagit detta på fullaste allvar. Tänkt fram och tillbaka, lyssnat och tagit in den information jag fått fram för att sedan vrida och vända ytterligare på valen. Och till slut har hon så kommit med sin lista med vilket program hon vill gå och turordningen på skolor och inriktningar. Bra jobbat darling! Många öppna hus har besökts och det har förts många samtal med syo-konsulenter, lärare och elever. Jag har jagat högskoleverket och antagningsnämnden för att få ordentlig information kring nyheterna och förändringarna i den nya läroplanen Gy2011. För inte nog med att man idag som blivande gymnasieelev ska ha koll på program och inriktningar i gymnasiet du måste också veta vilka nyheter högskolan kommit fram till vad gäller behörighet till olika utbildningar. Viktigt som tusan att du inte missar detta för då är det stor risk att du inför framtiden målat in dig i ett hörn och inte kan gå det där högskoleprogrammet du så gärna vill. Kompletterande studier på komvux finns ju att tillgå visst, men med dessa kurser söker du i en annan grupp än de som söker med enbart gymnasiepoäng och då krävs ofta mycket högre slutbetyg för att bli antagen. Inte alls som när en annan var i denna situation. Det var myyyyyycket bättre förr............eller ;-) Stackars de ungdomar som inte har några vuxna att luta sig mot i detta säger jag bara. Själv funderar jag på om jag ska lägga till syo-konsulent i CV:t efter detta detektivarbete. Har stenkoll just nu känns det som, ha, ha.

Äntligen Kände Jag Suget

Vilken underbar dag att vara ledig på här hos mig!!!!! Solen strålade från en blå himmel och temperaturen låg på friska -5 grader. Snön glittrade fantastiskt och den enorma mångfald av iskristaller som nattens fukt skapat förvandlade naturen till en grotta fylld med diamanter. Helt galet vackert var det.

Självfallet kunde jag inte sitta inne en så´n här fin dag utan bestämde mig för att bege mig till friluftsgården inte långt från där jag bor. Och vet ni vad som hände då jag precis stängde dörren bakom mig för att bege mig ut på min promenad.............................ett sug efter kameran poppade upp. Ett sug jag inte kunde motstå.

Tjohoo vad roligt det var att ha sällskap av Nikon. Det var längesedan vi kamperade ihop och idag kände jag verkligen hur jag saknat min vän. Vi fick roliga timmar tillsammans ute i snön. Lekte och skapade med naturens vackra diamanter som modeller. Banne mig att lusten för fotografering sakta börjar komma krypande. Och jag är överlycklig för jag har verkligen saknat denna underbart roliga avkoppling.

You Can Hate But Never Break Me

Efter välförtjänta 3 veckors juledighet har nu livet kommit igång igen med normala rutiner. Förhoppningsvis också här på bloggen. Med fotoinspirationen är det fortfarande lite si och så, men nå´t inlägg imellanåt ska jag väl få ihop. Har förstått att flera saknat mig och det känns så himla roligt. Trots att jag bara är en av alla miljoner biips i cyberspace så har några hittat mig, och jag dom. Det är kul!



Kul är det dock inte när det i ens närhet finns människor som är avundsjuka och missunsamma. Som baktalar och förlöjligar. Männsikor som inte kan stå ut med tanken på att jag besitter mer erfarenhet och kunskap. Att mitt initiativtagande i våras till högre studier leder till förmåner som fler kurser och konferensresor. Usch säger jag! Men en sak är säker...................jag är stark och har ett jädrans bra självförtroende. Med peptalk och underbart stöd från min älskade familj, fina vänner och bättre sinnade kollegor knäcks jag inte i första taget. Bara så du vet!!!!!!  Lyssna på texten..........jag kunde inte ha sagt det bättre själv ;-)

Life Sucks

En blick kan säga mer än tusen ord, eller hur. Skit, piss och dret. Smärta, operation, tråkigt, ledsamt, antibiotika, olycksfall, långsamma dagar, smärtstillande, obehaglig tratt, deppigt, utegångsförbud.

Älskade Tuss kom hem häromdagen med en söndertrasad baktass. Vi vet inte vad som hänt. Veterinären gissade att han kanske fastnat med sitt bakben och sedan försökt komma loss. Tack och lov är det inga skelettskador, men kraftig vävnadsskada som behövdes opereras. 10-12 långa dagar i inomhusarrest. Det tär på en utekatt kan jag lova.

Jag lider nå´t oerhört när han lider. Det är bland det värsta jag vet när djur är i en jobbig situation. Känner mig så otillräcklig. Att inte med ord kunna förklara för honom när han med sina ljuvliga ögon tittar sorgset på mig när han sitter vid ytterdörren, haltar omkring, inte kan tvätta sig i ansiktet eller tvingas göra sina behov på lådan. Med kärlek och omtanke pysslar jag om honom. Lite extra god mat för att liva upp tillvaron mellan illasmakande antibiotika och smärtstillande medicin. Håller nu tummarna så de vitnar för att det inte blir infektion i såret utan att det läker fint så min älskling snart är kry igen.

Det Ljusa Och Goda Vinner I Längden

En kraftmätning.

Ljuset kämpar mot mörkret.

Med all sin strålande energi.

Lirkar sig igenom ett tufft motstånd. 

Envist. Enträget. Målmedvetet.

Skam den som ger sig.

Ljuset och godheten segrar alltid.

Hur mörkt det än må verka.

Människan Är En Grym Varelse - Jag Skäms Över Min Art

Läser en artikel av Filip Norman/TT i dagens morgontidning Sommarkatten finns nu året om som gör mig kollossalt ledsen och upprörd. Att människor lämnat sina katter efter en mysig skön sommar på landet har vi hört till leda. Ett beteende som gör mig kall av ilska. Att detta nu blivit en trend året runt gör mig helt galet förtvivlad. Att ta emot ett djur i familjen är ett åtagande som innebär ansvar och tid. Ett djur är ingen sak, någonting du kastar bort när du tröttnat. Om vi vuxna beter oss på detta sätt vilka signaler i etik, moral och empati ger vi då våra barn frågar jag mig. Världen är redan full av kalla oempatiska varelser som vill kalla sig människor. Vi ska väl inte uppfostra fler?

Modellen är en härlig, självständig men ack så kärleksfull dam som lystrar till namnet Elsa. Hon lämnades in av polisen på ett katthem i Stockholm. Elsa hade tur. Inlåst bland ett 50 tal andra missar som bara kunde andas frisk luft, höra fågelsång och känna spännande kittlande dofter genom ett galler i fönstret drog hon högsta vinsten i lotteriet en dag. Sedan några år är hon herre på täppan på en stor gård i Roslagen där min mamma bor. Kommer och går som hon vill, högt älskad och respekterad och lever det liv en katt ska få göra. Som alla katter borde få göra. Min egen katt Tuss är också omplaceringskatt. När familjen han växte upp hos fick ändrade levnadsförhållanden var det en självklarhet för dem att hitta ett nytt hem åt sin telning. Någon högre makt förde oss samman och idag lever vi i harmoni och samförstånd med denna underbara herre. Han skänker mig och min familj ofantlig kärlek och för det är jag honom evigt tacksam varje dag.

Vad jag vill säga är att går du eller någon du känner i katt tankar, vänd er till katthemmen. Det är med sorg i hjärtat vi kan konstatera att dessa alla hem idag är överfulla och har svårt att ta emot flera djur. Många fyrfota vänner är i ett enormt behov av nya hem. Har du katt idag, se då till att den är kastrerad. Många av de oplanerade kattungar som idag föds går ett tufft liv till mötes. Om de överhuvudtaget får ett liv.
Med ledsen själ och tårar i ögonen önskar jag alla en fin dag.

Vissa Meningar Kan Aldrig Sägas För Många Gånger

Världen känns ibland tuff och bufflig. Jag känner mig liten och ynklig, men aldrig ensam. Din ändlösa värme, kärlek och omtanke finns alltid där och omfamnar mig. Tröstar, stöttar och ger mig kraft och mod att hålla huvudet högt och näsan i vädret. Ord som ger mig självförtroendet åter öser du över mig. Hjälper mig att resa mig, toka tårarna och stolt fortsätta framåt. Ger mig vishet och klokhet. Lär mig känna acceptans trots besvikelsen att alla inte är vad de verkar att vara.

Ti amo infinitamente mamma!!!!!!!

Kvartett

Nej, du har inte druckit för mycket!

Mie har lajat i cs5 igen.

Önskar mina fina fotovänner en trevlig helg. Puss i pannan på er!

Om ni bara visste hur mycket jag saknade er och era fina och keaktiva foton under våren då jag tog ett           längre uppehåll. Det är så roligt att vara med i gänget igen. Tack för alla fina kommentarer, all inspiration och alla roliga utmaningar.

Vad Det Igentligen Handlar Om

Frigörelse visst, men jag tror mig funnit det absolut sanna svaret på tonåringars sätt att vara och inte vara.  I alla fall det mest vetenskapliga ;-).

Amygdalakidnappad. Japp, DET är svaret på alla mina funderingar den senaste tiden. Visste du att amygdala är en pytteliten mandelformad körtel som sitter innanför tinningloben. Denna lilla köttbit är en del av det limbiska systemet i hjärnan. Här finns känslomässiga minnen lagrade, framför allt upplevelser av ilska och rädsla. Om amygdala känner igen något som väcker ilska, har den förmåga att "kidnappa" den tänkande hjärnan och försätta oss i attackberedskap. Alla kloka tankar kopplas i detta läge bort och vi agerar först och tänker sen.

Det sker förändringar i hjärnan som gör att människan så småningom kan fungera på en mer komplex nivå. Frontalloberna genomgår en kraftig förändring under tonåren. Under denna tid kan det verka som om tonåringens mentala förmåga ibland är bortkopplad och att det saknas mindre självkontroll än tidigare. Denna del mognar så småningom (hos vissa inte förräns i 25-35 års åldern!) och kommer då hjälpa oss planera, vara uppmärksamma, koncentrerade, att använda vårt samvete, vara empatiska med andra och att göra bra saker för andra utan att förvänta oss något tillbaka.

För att lära sig hantera amygdalas "spel" måste man öva. Lära sig hantera känslor och beteenden. Hela tiden.
Det är vad våra tonåringar pysslar med varenda dag :-)

Bibeln här hemma heter Älskade förbannade tonåring och är skriven av Birgitta Kimber och Virginia Molgaard. En bok jag sträckläste först när jag fick den och som nu frekvent används som en "aha så var det visst" bok.
Vi är en grupp tonårsföräldrar på jobbet och vi diskuterar bokens innehåll flitigt. Spännande och mycket lärorikt.
Rekommenderas varmt till alla er som har tonåringar i er närhet, barn eller barnbarn.

Det Säger Bara Swich

Vart har tiden tagit vägen

Hur kunde du bli så stor så fort

Liten Och Rädd

Helt plötsligt förändras allt.

Helt oanande sprider sig skräcken genom min kropp.

Min kropp som nu känns halv.

Vänster sida är borta.

Vad är det som sker.

Är det slut nu.

Ett otäckt inlägg dock med ett lyckligt slut. Ett inlägg där jag inte vill fokusera på mitt akuta insjuknande. Ett inlägg där jag istället vill hylla de fina undersköterskorna och sköterskorna på akuten. Trots mängder av sjuka och oroade människor visade ni ett inre lugn som fick mig att känna trygghet. Ni förstod min ängslan och ångest utan att jag behövde tala om. Ni gav er tid och fanns där för mig. Höll min hand, torkade mina tårar och höll om mig. Doktorerna vill jag ge tusen rosor för snabb insats och för ett proffsigt beslutsfattande. All fantastisk personal jag träffade under tiden jag var inlagd, ni ska veta att ni gör ett fantastiskt jobb. Ni är änglar i vita kläder och foppatofflor. Igår domnade delar av vänster kroppshalva bort och oron för en propp eller en förkänning på en blödning var stor. Intensiv insats med alla möjliga provtagningar och undersökningar sattes in. Inga väntetider. Inga sura miner. Bara mirakulöst fint omhändertagande. Jag tackar min lyckliga stjärna för att jag återigen mår bra. För att hjärnan är hel och frisk och för att jag nu är hemma i min trygga borg igen. Att jag i natt får somna på min egna goa dunkudde med missen och maken bredvid och älskade "lilla" F på övervåningen. Jag ska inte oroa mig. Jag ska inte känna efter för mycket. Jag är frisk. Jag ska leva, här och nu. Återigen blev jag påmind om att livet bara är till låns. Att livet måste vårdas ömt och tas tillvara.

Jag älskar livet (och änglar i foppatofflor)!

Lika Obehagligt Som Viktigt - Ta Dig Tid Och Läs

På fotografiska i Stockholm pågår fram till 3 maj en oerhört stark fotodokumentation gjord av den israeliske fotografen Jonathan Torgovnik. Under folkmordet i Rwanda våldtogs tusentals kvinnor, många blev gravida och även HIV smittade. Foto- och intervjuprojektet berättar dessa kvinnors historia. Fansansfullt och så oerhört overkligt. Jag bokstavligen skakade efter mitt besök. För mig är det ofattbart hur människor kan förvandlas till bestar av detta slag och göra vad dessa gjort mot andra människor. Skakad och känslomässigt totalt in- och utvänd går jag nu med Jonathan´s bilder utav alla dessa fina kvinnor och deras barn på min näthinna. Kan inte fatta. Vill inte fatta.

Direkt taget ur tidskriften Fotografiska nummer 01 2011.

De hämtade Isabelle på kvällen den 8 april 1994. Två dagar tidigare hade Rwandas dåvarande president, Juvénal Habyarimana, mördats. Presidentens flygplan sköts ner när det gick in för landning i huvudstaden Kigali och störtade i trädgården till hans eget palats. Därmed inleddes ett av 1900-talets värsta folkmord. Paramilitära styrkor från hutu, set folk som Habyarimana tillhörde och som fram till 50-talet förtryckts fyllde gator och byvägar. På radion mässade milisgruppen Interahamwe sitt budskap: "Det var dags för hutus att hämnas århundraden av tyranni." Alla tutsi måste dö. Rösten på radion började rabbla upp deras hemadresser. När Isabelles familj fick veta att presidenten var död visste hennes familj att de, som tutsi, var i fara. Men de stannade kvar i sitt hem. I skymningen den 8 april kom Interahamwe dit. Isabelles tre bröder mördades omedelbart. Själv blev hon bortförd, av hur många män vet hon inte. Men de våldtog henne, gång på gång och hela natten, samtidigt som de misshandlade henne svårt. Sedan lämnades hon åt sitt öde.

Isabelle dog inte den natten, kanske hade hon önskat det. Istället blev hon handikappad för livet - och gravid. Nio månader senare födde hon en son.

På porträttet sitter Isabelle och Jean-Paul på en bastmatta bredvid hyddan som nu är deras hem. Bilden är tagen 2008, när Jean-Paul var 12 och Isabelle 28. Som porträtt betraktat är det klassiskt, närmast vackert: Färgerna i Isabelles blus och kjol som lysande kontrast mot jordtonerna i bakgrunden. Förhistorien, däremot, är alltså fruktansvärd. Den antyds i Isabelles blick, hennes ögon har tomheten hos någon som slutat tro för länge sedan. Och Jean-Paul, späd som en åttaåring i alldeles för stor tröja och samtidigt son till männen som mördade Isabelles familj och övergav henne för att dö, sitter där med ena handen på mammas ben. Det är en gest som är omhändertagande och söker tröst på samma gång. Jean-Paul är en ständig påminnelse om natten som förstörde Isabelles liv:

 "När jag insåg att jag var gravid var min första tanke att göra abort, men jag visste inte vart jag skulle vända mig. Efter födseln funderade jag på att döda honom. Varje gång jag tittar på den här pojken känner jag smärtan. Jag vet inte hur jag ska leva med en pojke som inte har någon familj. Jag är fysiskt handikappad efter misshandeln. Jag kan inte bära någonting. Jag kan inte arbeta. Allt jag kan göra är att sitta ner. Nu säger jag att det är bra att jag inte dödade pojken, för han hämtar vatten åt mig."

Under utställningsperioden går 5 kronor av Fotografiskas entréavgift till Rädda Barnens arbete i Rwanda. Mer info om hjälporganisationen Foundation Rwanda finns på www.foundationrwanda.org.

Nå´n Sa Att Det Ska Vara Sju

Ja, bakslag på våren alltså. Om detta stämmer så har det här hos mig just nu varit det fjärde. Trodde inte mina glosögon i morse när jag tittade ut. SNÖ!!!!!!!!!! Ja, ja, inte i drivor, men dock ett täckande lager av puder på ett par centimeter. Solen strålar i alla fall och värmen hoppas jag under dagen ska smälta bort det "otäcka". Mina påskliljor åker in och ut för att inte frysa om fossingarna på nätterna. Idag får de nog hålla sig inne några timmar längre än vanligt. Kan riktigt se hur de längtar ut. Lökar och rötter är dock säkert glada när de nu får näring och extra väta. Positiv i tanken ska man ju vara och se det ljusa i allt som sker. Hur lätt det nu är när vårkänslorna återigen hamnade i gungning ;-)

Livet är som snö i solsken. Vad blir kvar? Har du hunnit uträtta något av värde?

Lukt Av Hundbajs Och Jag Älskar Det

Att våren är på intågande med stormsteg här i huvudstaden märks tydligt. Solen börjar värma, snön i terrängen smälter och gruset på den bara marken fastnar envist i gummisulorna på mina vinterkängor. Skatorna börjar samla pinnar till bobygget och koltrasten sjunger vackert på morgonen. Även i min näsan märks våren. Den "ljuva doften" av tjällossning är ett säkert vårtecken. Det spritter i själen och jag börjar sakta vakna till liv igen. Jag känner av en efterlängtad energi. Jag njuter av att årets ljuvligaste tid ligger framför mig. Jag ska ta till vara på varenda solstråle, varenda fågelkvitter och varenda vindpust fylld med doft av  hundbajs. Våren är äntligen här!!!!!!!

Nu njuter jag av två lediga dagar. Jag stänger igen alla böcker och lägger pluggandet åt sidan och beger mig ut i ett vårlikt Stockholm. Kameran och jag beger oss ut på safari. Vet ännu inte vart det bär hän. Jag vet bara att jag återigen är full av fotolust.

Mardröm

Sliter mitt hår med mina studier. De tar i stort sett all ledig tid. Har gett mig attan på att jag ska klara examinationen och certifieringen i sommar. En kollega ville "muntra upp mig lite" och gav mig detta ;-)
Kan vara jag den 2 juli. Hope not!

Jag Har Bara Inte Tid

Japp då var jag tillbaka i verkligheten igen efter några sanslöst intensiva dagar i Göteborg. För det är faktiskt så att när man drar iväg på kurs och bor på hotell blir tillvaron likt en bubbla. Allt handlar om kursen och dess innehåll och umgänget blir bara tillsammans med de andra kursdeltagarna. Jag har lyssnat, läst, andats och pratat embryologi, cell- och molekylärbiologi, genetik, reproduktionsmedicin och EU´s vävnadsdirektiv. Underbart att få komma till jobbet i morse och använda händerna istället för öronen ;-).

Kursen var mycket bra men så otroligt mastig. Under tre dagar kändes det som om vi gick igenom halva masterprogrammet i ovanstående ämnen. Och mindre lär det då inte bli när jag i maj åker ner igen på den andra delen. Då ska ytterligare fakta klämmas in i den redan nu överfulla hjärnan.

Den stooooooora ångesten är hur jag ska orka plugga och hålla all information kvar i skallen fram tills examinationsdagen i början av juli. Examinationen som leder till en europeisk certifiering av mig som embryolog är väldigt viktig och jag kommer ge järnet för att klara den. Jag inser att ett måste är att redan nu börja läsa varenda lediga stund för annars falerar tidsschemat direkt. Så om ni undrar vad jag pysslar med på min lediga tid och på nätterna nu under våren och försommaren så vet ni. Jag plöjer igenom litteratur på omkring 5000 sidor. En baggis, eller hur ;-)

Jag ska försöka vara lite aktiv här på bloggen nu och då iallafall. Försöka hinna titta in hos er alla mina fina, duktiga och inspirerande blogg vänner och njuta av er fina fotokonst. Blir det sällan vet ni varför. Jag har inte tröttnat och jag har inte blivit förmer. Jag har bara inte tid.

Mia Mamma è la Migliore del Mondo

                                                                  Vad vore jag utan dig.
                                                                 Vad gjorde jag utan dig.
                                                      Du är den bästa mamman i hela världen.
                                                      Och vet du vad som är det bästa av allt?
                                                                  Du är MIN mamma!

                                            Ti amo dal mio cuore, mamma