Idag, som alla andra Alla Helgons Dag, tänder jag ljus, faller i tårar och tänker varma tankar om dessa två människor som har betytt enormt mycket för mig och mitt liv. Båda har på sina särskilda sätt satt spår i mig, spår som jag bär med mig i mitt hjärta, spår som ibland gör ont men som jag lärt mig att hantera och som oftast värmer mig och skänker mig fina minnen och stunder.
Sara fick aldrig se dagens ljus, fick aldrig möta sin mammas kärleksfulla blick eller känna sin pappas doft av en smekande hand. Sara var enormt efterlängtad av sina föräldrar och saknaden efter henne blev därför vansinnigt stor. Idag är hon en självklar del av vår lilla familj, lillasyster lilla F, mamma och pappa. Ja, min familj består av två barn varav ett är i livet. Två barn som jag älskar över allt annat här på jorden. Två barn som jag försöker visa min respekt och min kärlek inför, på två olika sätt utifrån de förutsättningar jag har.
Tillsammans med Börje fick jag många fina år innan hans sjukdom flyttade honom vidare. Han blev en fantastiskt bra pappa och jag har honom att tacka för så mycket. Bl.a för allt stöd under mina slitsamma skolår, all push för att orka genom högre studier och för att få en fighting spirit. Detta är jag honom evigt tacksam. Jag saknar honom varje dag, särskilt i ledsna stunder då jag skulle vilja borra in min hand i hans stora bamseram. Vi skulle inte behöva prata så mycket, närheten och värmen från handen skulle räcka för att ge mig ork att tänka positivt och se framåt. Det är en stor sorg att fina Börje aldrig hann möta lilla F, men jag vet att han i sin dimension ser oss och följer oss i varenda steg vi tar på denna jord. I denna tanke är jag trygg och känner att han finns med mig ändå.
All min kärlek till två människor som alltid finns hos mig om än i en annan dimension. Kärlek//Mie.
