På fotografiska i Stockholm pågår fram till 3 maj en oerhört stark fotodokumentation gjord av den israeliske fotografen Jonathan Torgovnik. Under folkmordet i Rwanda våldtogs tusentals kvinnor, många blev gravida och även HIV smittade. Foto- och intervjuprojektet berättar dessa kvinnors historia. Fansansfullt och så oerhört overkligt. Jag bokstavligen skakade efter mitt besök. För mig är det ofattbart hur människor kan förvandlas till bestar av detta slag och göra vad dessa gjort mot andra människor. Skakad och känslomässigt totalt in- och utvänd går jag nu med Jonathan´s bilder utav alla dessa fina kvinnor och deras barn på min näthinna. Kan inte fatta. Vill inte fatta.
Direkt taget ur tidskriften Fotografiska nummer 01 2011.
De hämtade Isabelle på kvällen den 8 april 1994. Två dagar tidigare hade Rwandas dåvarande president, Juvénal Habyarimana, mördats. Presidentens flygplan sköts ner när det gick in för landning i huvudstaden Kigali och störtade i trädgården till hans eget palats. Därmed inleddes ett av 1900-talets värsta folkmord. Paramilitära styrkor från hutu, set folk som Habyarimana tillhörde och som fram till 50-talet förtryckts fyllde gator och byvägar. På radion mässade milisgruppen Interahamwe sitt budskap: "Det var dags för hutus att hämnas århundraden av tyranni." Alla tutsi måste dö. Rösten på radion började rabbla upp deras hemadresser. När Isabelles familj fick veta att presidenten var död visste hennes familj att de, som tutsi, var i fara. Men de stannade kvar i sitt hem. I skymningen den 8 april kom Interahamwe dit. Isabelles tre bröder mördades omedelbart. Själv blev hon bortförd, av hur många män vet hon inte. Men de våldtog henne, gång på gång och hela natten, samtidigt som de misshandlade henne svårt. Sedan lämnades hon åt sitt öde.
Isabelle dog inte den natten, kanske hade hon önskat det. Istället blev hon handikappad för livet - och gravid. Nio månader senare födde hon en son.
På porträttet sitter Isabelle och Jean-Paul på en bastmatta bredvid hyddan som nu är deras hem. Bilden är tagen 2008, när Jean-Paul var 12 och Isabelle 28. Som porträtt betraktat är det klassiskt, närmast vackert: Färgerna i Isabelles blus och kjol som lysande kontrast mot jordtonerna i bakgrunden. Förhistorien, däremot, är alltså fruktansvärd. Den antyds i Isabelles blick, hennes ögon har tomheten hos någon som slutat tro för länge sedan. Och Jean-Paul, späd som en åttaåring i alldeles för stor tröja och samtidigt son till männen som mördade Isabelles familj och övergav henne för att dö, sitter där med ena handen på mammas ben. Det är en gest som är omhändertagande och söker tröst på samma gång. Jean-Paul är en ständig påminnelse om natten som förstörde Isabelles liv:
"När jag insåg att jag var gravid var min första tanke att göra abort, men jag visste inte vart jag skulle vända mig. Efter födseln funderade jag på att döda honom. Varje gång jag tittar på den här pojken känner jag smärtan. Jag vet inte hur jag ska leva med en pojke som inte har någon familj. Jag är fysiskt handikappad efter misshandeln. Jag kan inte bära någonting. Jag kan inte arbeta. Allt jag kan göra är att sitta ner. Nu säger jag att det är bra att jag inte dödade pojken, för han hämtar vatten åt mig."
Under utställningsperioden går 5 kronor av Fotografiskas entréavgift till Rädda Barnens arbete i Rwanda. Mer info om hjälporganisationen Foundation Rwanda finns på www.foundationrwanda.org.
4 kommentarer:
Jag såg den för ett tag sen, HELT FANTASTISKT utställning. Man blev chockad, berörd, förstummad och förtvivlad. Effekten av motsatsen i de vackra bilderna och de hemska berättelserna förstärkte upplevelsen, en utställning man aldrig glömmer!
Jag blir berörd av ditt inlägg. Nu måste jag se utställningen.
Så mycket man inte vet eller reflekterar över som händer här på jorden. Hemskt.
Det finns inte ord för det som hände, och det värsta är att det upprepar sig i världshistorien hela tiden, gång efter gång...Hur kan människor bli så grymma, tappa all respekt för en annan människa liv?? Det är ofattbart. Påminner om de kvinnor som blev gravida med tyska soldater under andra världskriget, säkert många gånger unga pojkar, vilsna, som inte hade något val utan var tvingade att gå ut i kriget, livrädda, sökte tröst och kärlek, ömhjärtade kvinnor som sökte kärlek, och vad blev det?? Männen kom aldrig tillbaka, barnen blev kallade tyskungar, och där stod mammorna och tog emot folkets hat och förakt.
Måste nog försöka ta mej till Stockholm och se utställningen.
Ha´en bra tisdag!!
Kram
ack Marie för de snälla orden! Och ja, jag tycker absolut att du ska dit. Och glöm inte äta lunchbuffén, den är helt fantastiskt! Säg till när du åker, så kanske jag kan följa med....
Skicka en kommentar