Vad är meningen med att en 11 åring ska bli så sjuk att livslågan kanske släcks? Vad är meningen med det onda att ett barn kanske måste lämna livet innan det knappt har börjat? Att en ung flicka inte ska få chansen att blomma.Vad är meningen med att utsätta en familj för denna vansinniga tragedi, denna omänskliga dragkamp mellan hopp och förtvivlan som aldrig verkar vilja få ett slut? Sandra diagnostiserades med hjärntumör för snart två år sedan. En i sig inte elak tumör, men illavarslande snabbväxande och placerad på det mest vansinniga ställen i det mest komplicerade organet av dem alla i vår kropp. En tumör som efter fyra operationer och medicinska behandlingar verkar stå emot både kirurgiska ingrepp och djävulska cellgifter. Att se en kollega fajtas med denna verklighet varje dag är en plåga. Det tär. Det gör mig så fruktansvärt ont att jag bara vill skrika rakt ut. Jag känner mig så liten, så fjuttig och så otillräcklig. Jag gråter inombords varenda gång vi ses, men jag visar dig det inte. Jag vill stötta díg, vara stark för dig och finnas där för dig. Istället ler jag mot dig, kramar dig och tröstar dig när tårarna rinner på dina kinder. Men vem ska trösta Knyttet..............när det inte längre går att hålla tillbaka all ångest? Den ångest som började gro och mala inom mig för snart två år sedan. Ångesten över att Sandra är döds sjuk, över att du min kära kollega har ett rent helvete och över påminnelsen jag får att livet är så oförutsägbart, så orättvist och så skört. Ångesten över att jag och de mina har det så bra medans du och din familj har ett rent helvete. Jämfört med vad du går igenom ska jag igentligen hålla truten, inte yppa nå´t om rädsla, oro och ångest. Vad har jag att gnälla över. Men jag lider att se dig må så dåligt och att se Sandra försvinna mer och mer. Detta sliter mig och dina andra kollegor mitt itu och omgivningen verkar inte förstå. Det förväntas att vi ska vara starka, hålla ut och kämpa på för vi är ju inte drabbade. Det är inte sant. All respekt och kärlek till dig B och din fina familj.
måndag 26 april 2010
Är Detta Början På Slutet
Vad är meningen med att en 11 åring ska bli så sjuk att livslågan kanske släcks? Vad är meningen med det onda att ett barn kanske måste lämna livet innan det knappt har börjat? Att en ung flicka inte ska få chansen att blomma.Vad är meningen med att utsätta en familj för denna vansinniga tragedi, denna omänskliga dragkamp mellan hopp och förtvivlan som aldrig verkar vilja få ett slut? Sandra diagnostiserades med hjärntumör för snart två år sedan. En i sig inte elak tumör, men illavarslande snabbväxande och placerad på det mest vansinniga ställen i det mest komplicerade organet av dem alla i vår kropp. En tumör som efter fyra operationer och medicinska behandlingar verkar stå emot både kirurgiska ingrepp och djävulska cellgifter. Att se en kollega fajtas med denna verklighet varje dag är en plåga. Det tär. Det gör mig så fruktansvärt ont att jag bara vill skrika rakt ut. Jag känner mig så liten, så fjuttig och så otillräcklig. Jag gråter inombords varenda gång vi ses, men jag visar dig det inte. Jag vill stötta díg, vara stark för dig och finnas där för dig. Istället ler jag mot dig, kramar dig och tröstar dig när tårarna rinner på dina kinder. Men vem ska trösta Knyttet..............när det inte längre går att hålla tillbaka all ångest? Den ångest som började gro och mala inom mig för snart två år sedan. Ångesten över att Sandra är döds sjuk, över att du min kära kollega har ett rent helvete och över påminnelsen jag får att livet är så oförutsägbart, så orättvist och så skört. Ångesten över att jag och de mina har det så bra medans du och din familj har ett rent helvete. Jämfört med vad du går igenom ska jag igentligen hålla truten, inte yppa nå´t om rädsla, oro och ångest. Vad har jag att gnälla över. Men jag lider att se dig må så dåligt och att se Sandra försvinna mer och mer. Detta sliter mig och dina andra kollegor mitt itu och omgivningen verkar inte förstå. Det förväntas att vi ska vara starka, hålla ut och kämpa på för vi är ju inte drabbade. Det är inte sant. All respekt och kärlek till dig B och din fina familj.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
8 kommentarer:
Vilket rörande inlägg! Som en pilspets rakt in i hjärtat! Vad fint skrivet av dig! Gråter en tår, fast jag inte känner vederbörande.
Morrn Marie
Så talar en god och äkta vän.
Det känns ofta så fjuttigt att försöka trösta människor som har kommit i en krissituation, man jag tror att man ska försöka i alla fall.
Ha de bra.
Hasse A
Vad fruktansvärt att stå vid sidan och se andra lida utan att kunna göra annat än att vara medmänniska.
KRAM Lissen
Bara genom att finnas där så stöttar du nog din kollega. Det är inte alltid orden som tröstar eller handlingarna utan bara vetskapen om att det finns någon som bryr sig.
Det tar mycket energi, jag vet! Därför är det bra med fotografering då man kan försvinna in i macrovärlden en stund och glömma bort allt annat:)
Sköt om dig!
Kramar
Hoppas hon får läsa ditt inlägg...
Underbart och rörande, sitter med en klump i halsen.... Världen är sååå orättvis, ett barn? Ett oskyldigt vackert barn? Och så frågar man varför man inte tror på en Gud...
Jag har sagt det innan och jag säger det igen, jag är glad att jag "träffat" en sån som du på nätet!
Underbara du och din fina medkänsla, jag tror din vän känner ditt deltagande och är tacksam för att du finns. Livet är grymt och man förstår inte allt som händer, ibland blir man stum av grymheten som vissa människor ställs inför. Jag kramar om dig och tänker på dig och din vän.
Det er ingen lett situasjon, og så føler man seg lett så hjelpesløs og rådvill. Men kan undres med hva som er meningen ja...
<Hei vennen, så trist, så trist. Tårer renner ned på mitt kinn mens jeg leser dette du skriver.. Du skriver så åpent og vakkert, om noe så ondt. Ja, en kan spørre seg hvorfor!! HVORFOR!! :/ Skulle ønske at ved ett eller annet mirakel, vil hun bli FRISK!! Det er forferdelig leit. Føler med deg og din kollega og dette barnet. Tårevåt klem fra meg.
Skicka en kommentar